Idag har varit den fysiska aktivitetens dag. Jag har klippt gräs, sekaterat träd, häcksaxat buskar och trimmat stora mängder långt gräs. Dessutom har jag rensat ogräs. I vår trädgård kallas både vanligt gräs och ogräs för ogräs. Det beror liksom mer på var de växer än vilken art de är :) Brännässlor i vinbärsbuskar är ju till exempel en klassiker. Först brände de mina ben när jag klippte gräset. Sedan brände de både armar och ben när jag häcksaxade buskarna bredvid. Sedan brände de händer och armar när jag rensade bort ogräset ur vinbärssnåren. Vissa gillar inte brännässlor just för att dom bränns, men jag gillar dom. Inte i vinbärssnåren kanske, men i allmänhet. Kommer jag i närheten av ett brännässlebuskage går jag gärna nära för att få möta dom med lite bar hud. Det gör ju ont såklart, men efter ett tag blir det en utsmetad smärta som senare övergår i ett vaket och piggt pirrande. Det är skönt att känna att jag känner, och idag kom jag på att det är kanske lite som att gråta åt en sorglig eller rörande film. Det är skönt att förstå att det finns lite känslor kvar i denna cyniska och kalla kropp som navigerar sig i det 21:a århundradet ;)

Fick en fräck fråga på Facebook nyss. Den handlade om chatten, och om vanligt folk använder den till att chatta med :) Eftersom jag respekterar newbs så berättade jag hur dålig den var, och hur sällan den används. En poäng är väl dock att den funkar både asynkront och synkront, men det gör ju fler kommunikationskanaler. Men nu var det inte det som jag reflekterat över utan hur vi hälsar på varandra i olika sammanhang. När vi träffas fysiskt kanske vi tar ihand eller kramas om det är någon vi känner väl och tycker om. När vi pratar i telefon har vi inledningsceremonier och avslutningsritualer.

Ett samtal på telefon börjar ofta på några likartade sätt. Personen man söker svarar på något sätt; “Hallå“, “Ja det är Per“, “Axelsson” eller som min farmor “23053” :) Den som ringt upp säger något som ofta handlar om att identifiera sig; “Hej, det är Peter“, “Hallo, Axelsson här” eller som min mamma “Hej det är jag“. Sällan börjar den uppringande med att tala om ärendet direkt, om det inte är väldigt viktigt förstås. Eller om de två känner varann väldigt väl. Jag tror att vi under de många år som vi haft telefoner lärt oss en praxis för hur man ska göra. Det finns de som utbildar i telefonetikett, och Magdalena Ribbing har till och med svarat på insändarfrågor i ämnet ;)

Men hur är det när vi möter varandra på en chat, som i exemplet med Facebook. Man börjar kanske ofta med ett “hej” precis som vanligt, men hur slutar man, och hur vet man att den andre också slutat. Det är ju lite löjligt att fortsätta med en massa “Hej då rå” när man redan skrivit “Då säger vi så” eller “Då ses vi 1200“. I telefon lägger du inte på luren efter att ha kommit överens om ett möte och en tid, för i telefon handskakar vi ur varandra ur mötet, men på chatten är det friare och mycket beror på hur väl man känner varann och hur vana vi båda är att chatta ;)

Det sista är väl just det som all kommunikation handlar om, att skapa förtroende och öppenhet. Dessa båda jagar varandra som två katter där de skapar större förtroende och större öppenhet om de tillåts springa. Vad som kan hända om de inte får springa efter varandra i den goda spiralen skrev jag om för nästan två år sen, en märklig metaforhistoria om två troll som inte kommunicerar speciellt väl. Jag kopplade till Johan Asplund och sociologiska teorier vilket var mina första stapplande steg på min vetenskapliga väg :) Vilka minnen… Läs Sagan om trollen och citronen och uppföljaren Sagan om trollen – hur gick det sen.